Kristen gemenskap, digital media och sekterism

Att kyrkan använder sig av digitala medier för att nå ut med sitt budskap och för att skapa och upprätthålla olika typer av kyrkliga/kristliga gemenskaper. Man använder bland annat mainstream-media som Facebook, Twitter, YouTube och så vidare för detta och det finns också en hel del kyrklig aktivitet i virtuella världar som Second Life. Ett syfte med att använda sig av vanliga ”sekulära” kanaler kan vara att därigenom blanda det kristna budskapet i för folk vedertagna kommunikationskanaler och därigenom nå ut till ännu ej kristna.

Samtidigt finns det en tendens att kristna grupperingar bryter sig ur och konstruerar kanaler för sina egna interna nätverk för kontakter och informationsutbyte. På så sätt slippen man till exempel innehåll som man finner stötande. Det var något som skedde redan på 1800-talet i anslutning till kyrkors och samfunds litteraturspridning (vilket jag bland annat behandlar i min avhandling). Samma utvecklingstendens kan man se idag på nätet. Istället för YouTube finns Tangle (före detta GodTube), istället för Twitter finns exempelvis Gospelr, och FaithOut kan fungera som Facebook, samt en hel del andra nätverkstjänster utvecklade specifikt för kristna användare. Nu senast är tydligen en virtuell kristen värld under utvecklande – Universe of Faith. Den ännu ej färdigutvecklade världen är speciellt tänkt ”for people of faith from around the world”.

I anslutning till olika former av digital informationsteknik och sociala medier diskuteras inte sällan möjligheterna för kristenheten till öppenhet, kommunikation och deltagande, men uppenbarligen kan det ibland bli för mycket av det goda. Det man kan se är också hur kristna grupperingar (bland annat) använder sig av digital media för att stärka de interna nätverken. Det är ju i och för sig en av de fina sakerna med Internet – hur litet intresse man än har så kan man hitta likasinnade. Så ifall man tror att tekniken i sig bidrar till öppenhet, demokrati och anti-hierarksika strukturer får man tänka om, den öppnar bara upp för nya sätt att kommunicera. Utfallet torde snarare bero på hur tekniken används och i vilket sammanhang.

Kristen nätgemenskap – subkultur, någon?

Nätet bygger gemenskaper – så även inom kyrkan. De olika web 2.0-aktiga applikationerna är många. Här är ytterligare ett exempel: På roov.com skapas online-gemenskaper för kristna som vill dela sina upplevelser och intressen med varandra. 

En kristen motkultur växer fram på nätet

I artikeln ”Gud på nätet: Frälsningen är nära”, publicerad i det senaste numret av Fokus (2008:15), skriver man om sajten GodTube (som är en kristen motsvarighet till YouTube). Den är en av USA:s snabbast växande sajter och har runt tre miljoner unika användare varje månad. GodTube fungerar ungefär som YouTube, det vill säga som ett forum där användarna kan ladda upp, sprida och titta på olika videosnuttar. Där finns föredrag, musik, filmklipp, gulliga barn med mera. På GodTube kan man även exempelvis posta sina böner på en bönevägg, chatta och finna andra kristna resurser på nätet. 

Ett av de mest sedda videoklippen på GodTube (av tekniska skäl hämtat från YouTube).

Det finns många aspekter att betrakta detta fenomen utifrån, men det jag fastnar för är GodTubes (och liknande resursers) roll i skapandet av en kristen motkultur, eller subkultur om man så vill. På sajter som Hollywoodjesus eller Christian Spotlight on Entertainment kommenteras och värderas olika former av populärkultur utifrån ett kristet perspektiv så att man som kristen så att säga inte skall behöva utsätta sig för obehagliga överraskningar.

I artikeln ”The Christian Media Counterculture” skriver Henry Jenkins om hur nätet används av evangelikala kristna för att vidareförmedla sin världsbild och försvara den mot utomstående. En avsikt med resurser som GodTube är att man vill missionera, men frågan är vilka som använder dem – når man nya människor eller är det de redan frälsta?

Kanske tror något att detta är ett nytt fenomen, men det är det givetvis inte. Samma mekanismer fanns redan på 17- och 1800-taletet. Den tidens evangelikala väckelser spred sin tro med de då till buds stående medel – däribland traktater, tidningar och kringresande predikanter. Den skotske kyrkohistorikern Callum G. Brown omnämner detta som en del i en ”salvation industri”, alltså redan under 1800-talet. Och redan då kan man tala om framväxten av en kristen motkultur.