Om auktoritet, samtiden, påven och universitetet

Det här inlägget skrev jag för Umeå universitets forskarblogg 1 februari, men jag tar mig friheten att publicera det även här. Vad jag inte visst då var att påven skulle avgå en dryg veckan efteråt, vilket inte hänt sedan 1415. Lite intressant är att när påven annonserade sitt beslut så skrev han på Twitter bland annat att ”We are all sinners”, något som fick mer konspiratorisk lagda att fundera på orsakerna till avgången (och fortsättningen lyder för övrigt ”but His grace transforms us and makes us new”.

Hursomhelst, härmed följer min bloggpost:

Varje år firar den Romersk-katolska kyrkan sin ”World communication day” söndagen före Pingst. I anslutning till minnesdagen för Sankt Frans av Sales (bland annat författares och journalisters skyddshelgon) den 24 januari delger Påven ett budskap inför kommunikationsdagen. I år är temat för dagen ”Social Networks: portals of truth and faith; new spaces for evangelization”. RKK är mycket aktiv på nätet, och när Påven började twittra den 12 december förra året var det för att bidra till dialog på den kristna trons område.  Även många andra kyrkor ser möjligheterna i att använda internet och sociala medier för att kommunicera sitt budskap. Man har sett hur bloggar, Facebook och Twitter (och så vidare) engagerar folk, låter dem komma till tals och bidra med något utifrån deras möjligheter. Engagemang och delaktighet är alltså något kyrkligheten genom digitala medier vill uppmuntra till, och detta i en tid då institutionaliserad religiositet är på tillbakagång i Västvärlden.

Här är inte kyrkorna ensamma utan liknande mekanismer syns inom kommersiell marknadsföring, inom politiken, bland frivilligorganisationer, inom journalistiken, på museer, etcetera. Det handlar bland annat om att bygga relationer till människor och involvera dem. Även den här forskarbloggen kan ses i det sammanhanget.

Samtidigt sägs det att sociala medier bidrar till ökad transparens, att underminera etablerade strukturer och till och med bidrar till revolutioner i stor skala (tänk den Arabiska våren). Själv tycker jag att det här är otroligt intressant – just hur auktoritet och folkligt engagemang tänks gå hand i hand, men det är inte helt oproblematiskt. Kyrkliga strukturer, liksom andra institutionella strukturer, bygger på att det finns en form av ledarskap som av olika anledningar innehar den position de har – kompetens en sådan anledning. RKK är en hierarkisk organisation med Påven i yttersta ledningen för ett värdesystem man inte helt lätt diskuterar bort med gillanden på Facebook eller tweets. Detsamma gäller även på andra håll, tänker jag mig. Den kompetens och position till exempel journalister, museikuratorer, politiker, lärare och forskare har förhandlas inte bort hur lätt som helst – sett utifrån ett institutionellt perspektiv.

Här är sociala medier ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan engagemang och deltagande ses som något positivt, men å andra sidan öppnar just detta deltagande upp för att underminera rådande strukturer och man öppnar upp även för kritik, och här tror jag institutioner är, och bör vara, tämligen ambivalenta. Det blir tydligt med Påvens (@pontifex) twitterkonto. Syftet är dialog, samtidigt som ingen direkt dialog förs, istället dyker många kritiska frågor upp om Katolska kyrkans förehavanden. Det är uppenbart att Påven, eller någon annan, inte har, och inte kan ha kontroll över den diskussion som förs på nätet. Och det måste även vi som arbetar som forskare och lärare förhålla oss till, i offentlig debatt och undervisningssalar, på gott och ont.

Det finns inga entydiga svar på hur man skall göra, och det är jag inte ute efter, men detta är en realitet idag. Utifrån ett forskningsperspektiv är det högst relevant att studera den potential internet har i att omförhandla och utmana etablerade maktstrukturer på olika nivåer av samhället, vilket är en komplex fråga – för komplex för klatschiga oneliners eller ens ett blogginlägg.

Backchannel – för att uppmuntra interaktiv undervisning

Digital teknik kan bryta upp invanda strukturer och uppmuntra till delaktighet och engagemang. Det är en sanning med modifikation, men visst kan vi som lärare ta tekniken till hjälp för att utveckla nya pedagogiska modeller. Det är dessutom en nödvändighet att utveckla pedagogiken i relation till teknik (och vice versa) då tekniken i sig knappast bidrar till en bättre lärandeprocess.

En sak som gör det särskilt roligt att undervisa blivande lärare är att det känns mer legitimt att experimentera med undervisningsformerna. På den här kursen handlade det om blivande religionslärare som jag hade i en kurs i kristendom med didaktisk inriktning. Jag har vid ett flertal tillfällen hört och läst om hur man använder sig av en så kallad backchannel vid exempelvis föreläsningar i undervisningssammanhang och konferenser. Det brukar då handla om att man har en interaktiv yta bakom eller i anslutning till presentationen där ett parallellt samtal kan föras via deltagarnas laptops, plattor och smarttelefoner. Det finns flera olika speciallösningar och på senare tid har Twitter, Facebook och Google Moderator använts, som då projiceras på en skärm som åskådarna kan se, och till vilket deltagarna då har tillgång till.

bild tagen av @elfvendal

Själv hade jag som sagt mest hört talas om detta, utan att ha personlig erfarenhet av hur det skulle kunna integreras i undervisningen – och så klart måste man då prova på för att själv kunna utvärdera. Det jag ville göra var att skapa ett kollaborativt dokument som skulle kunna användas för att ta anteckningar, men även för att kunna föra en diskussion mellan studenterna emellan och med mig som lärare. En anledning till att man arbetar med en backchannel i undervisningssammanhang är att man vill sänka trösklarna för dem som vill fråga eller kommentera något, men som inte är helt bekväma med det i storgrupp. En annan anledning är att överhuvudtaget stödja och uppmuntra interaktion. Dessutom riktas studenternas uppmärksamhet framåt mot läraren och dokumentet istället för till datorn och alla de möjligheter den ger till distraktion under pågående undervisning.

Jag ville göra det så enkelt som möjligt utan att studenterna skulle behöva registrera konton och logga in, eller behöva ladda ned någon programvara. Den enklaste lösningen, som fyllde mina syften, var att använda mig av ett Google-dokument (länk) som jag gjorde tillgänglig till studenterna via en länk som jag mejlade ut dagen innan via lärplattformen. Här får man göra inställningar i under “share-knappen” och göra tillgänglig för ”anyone with the link” och ändra access till anyone “can edit”. Då kan vem som helst med länken få tillgång till dokumentet där de kunde skriva och chatta (direkt i dokumentet eller genom chat-funktionen).

Detta var frivilligt, men en grupp om knappt tio personer använde sig av denna möjlighet. Förutom en powerpoint-presentation jag projicerade på en duk från min dator, hade jag rullat in en 50-tumsskärm i rummet kopplad till en annan dator med Google-dokumentet på. Studenterna tog anteckningar och ställde frågor i dokumentet (en del till mig, och andra öppet till resten av gruppen att besvara). I ett sådant här dokument är det också lätt att lägga in länkar till andra källor på nätet som dyker upp under pågående föreläsning som man kan gå tillbaka till vid ett senare tillfälle, eller plocka upp och relatera till under pågående föreläsning. Efter undervisningstillfället har studenterna (och jag själv) dessutom kvar detta som dokumentation. I efterhand, och på rasten, kunde jag gå in i dokumentet och ge kommentarer.

För mig innebar den extra skärmen att jag med jämna mellanrum fick stanna upp för att kolla igenom dokumentet, och se efter ifall det fanns några frågor och kommentarer att följa upp, alternativt för att se om det fanns några otydligheter i hur studenterna hade förstått det jag avsåg att förmedla. Här fick jag alltså direkt feedback från studenterna och kunde på en gång förklara och fördjupa mig i de fall det fanns oklarheter. Samtidigt innebär detta att du som lärare måste ge upp något av kontrollen över undervisningstillfället.

Även studenterna uppskattade detta och ville att det skulle återkomma vid fler tillfällen, vilket det följaktligen gjorde. Totalt använda jag mig av detta vid fyra tillfällen på kursen. De som var delaktiga i det kollaborativa skrivandet upplevde det positivt då de kunde själva bidra till undervisningsinnehållet med anteckningar och frågor, och att de alltså blev mer aktiva. De som valde att anteckna “analogt” upplevde Google-dokumentet som ett stöd till de egna anteckningarna eftersom de då kunde jämföra sina anteckningar med de andras.

Vad jag emellertid kunde märka var att detta är beroende av studenter som finns med i gruppen. Det behövs någon/några som är mer aktiva och kan ta ”ansvar” och dra med de andra, annars stannar det hela av. Det är inte heller något jag anser att man behöver använda sig av vid alla tillfällen, men som ett verktyg bland andra i sin pedagogiska verktygslåda – definitivt!