Kort version (twitterstyle):
Svenska kyrkan behöver vara klar över varför och hur man satsar på nätet, och vad man hoppas få ut av det. Tekniken påverkar budskapet, och hur hanterar man det?
Lång version (gammelmediastyle):
Kristenheten och dess olika representanter har ofta varit snabba på att snappa upp ny kommunikationsteknik för att sprida sitt budskap – tänk ex.vis TV-evangelister, Luther och boktryck, eller radiomission i Latinamerika. Nu har Svenska kyrkan fått upp ögonen för vad som händer på nätet, och till Kyrkomötet hade det inkommit tre motioner (för översig se artikel i Dagen) som handlar om Svenska kyrkans webnärvaro. Utifrån dem lämnade Kyrkolivsutskottet lämnat in ett samlat betänkande där man vill att Kyrkomötet skall ge Kyrkostyrelsen i ”Uppdrag att skyndsamt införa en öppen interaktiv mötesplats som Svenska kyrkan erbjuder och tar ansvar för” (s. 1).
Betänkandet ger för nybörjaren en god inblick i utvecklingen på nätet. Man får bl. a. veta att många använder sig av datorn för att skapa och odla kontakter med andra människor, att detta är vanligt och att kyrkan som en konsekvens därav bör vara mer aktiv på nätet än vad man är idag. Slutsatsen är att man som kyrka helt enkelt bör vara där folk är (s. 8).
Mikael Hansson har redan pekat på en del svårigheter i sammanhanget, som t.ex. vad skyndsamt innebär, vilken målgruppen är, och hur man skall hantera kritik. Allt är relevant, men det är ändå ett problem område som saknas.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på det, men det handlar dels om vad/vilka kyrkan är, dels om vad mediet i sig gör med budskapet man vill förmedla (Marshall McLuhan pratade om att mediet är budskapet).
För det första, antagandet att kyrkan skall vara där människor är. Vilka är kyrkan och vilka är människorna? Som jag ser det är kyrkan alla människor som vill tillhöra kyrkan (i vid bemärkelse). Det kan ju vara så att Svenska kyrkan i det här sammanhanget är dess anställda och dess organisation. Oavsett vilket så får Svenska kyrkan inte glömma bort hur man är kyrka mot sina medmänniskor i det fysiska livet, utan att använda sig av olika former av media. Vad man vill kommunicera bör stå i centrum och inte hur. Jag har själv varit med i sammanhang (EFS Västerbotten) där man odlar en känsla av att ”alla är där, därför skall även vi vara där”, utan att riktigt veta vad, hur och varför man skall göra.
Som kommen från ett mer frikyrkligt håll har jag alltid tilltalats av Svenska kyrkans naturliga kontakter med människor – genom dop, vigsel, kulturskatter, körer, skol- och sjukhuspräster, o.s.v. Därigenom träffar man mängder av människor. Men varför tycks det som om kyrkan ändå har ett relevans- och trovärdighetsproblem? Är det för att ala är på nätet numera? Missförst mig rätt. Jag är ett stort fan av nätet och sociala medier och uppskattar verkligen Facebook, Twitter, Second Life, Wikipedia, bloggar, nätverksbyggande informationsdelning m.m., men nätet är ingen quick-fix för kyrkan.
Ibland känns det, tycker jag, som om nätet är för snabbt för de existentiella frågor kyrkan söker svar på (ja, jag vet, riktigt så enkelt är det inte). Tekniken i sig medför dock vissa förutsättningar som man behöver tänka igenom. Vad är det man vill göra på/med nätet som man inte kan göra annars? På vilket sätt påverkar tekniken relationen till ”användarna”? Är man användare på lika villkor? I vad mån skall man göra denna satsning för att det är nytt och ”fräscht”, eller för att det finns ett reellt behov för att möta människor man annars inte skulle träffa? Och vad är behovet?
Ett sidospår: I en artikel i lördagen DN kunde man läsa om att allt fler ”profana” konserter hålls i kyrkor, och detta bland annat för att kyrkorummet står för stillhet och att det ger en plats för existentiella frågor, dialog, längtan efter något större – det är det som lockar artister och publik till kyrkorna. Från kyrkligt håll nämns att man vill nyansera den glättiga bild som många gudstjänster målar upp. Hur tar man med detta i en nätsatsning, och hur passar kyrkans webnärvaro in i ett sådant sammanhang?
Jag känner mig väldigt kluven inför detta faktiskt. Klart att kyrkan måste känna till de liv människor lever, och vara kontaktbar genom de kanaler människor kommunicerar. Frågan är hur man gör det i slutändan. Jag kommer hur som helst inte ifrån att det finns något i kopplingen mellan kyrkan, Internetmediet och marknadsföring som jag inte gillar.
Churchandinternet Blog 