#biskopsriot & maktskifte – eller kan man tvinga någon till transparens?

För några veckor sedan började ärkebiskop Anders Wejryd twittra. Ganska omgående blev det uppenbart att det inte var han själv som twittrade utan att någon annan person startat ett konto i hans namn. Den anonyme twittraren trädde därefter först fram via Seglora smedja och berättade att syftet var att “visa på kraften hos de sociala medierna och det paradigmskifte som det här medför”.

Svenska kyrkan blev uppenbarligen tagen på sängen av initiativet och agerade för att stänga ned kontot (vilket man lyckades med!). En sådan reaktion fungerar knappast i det nya medieklimat vi lever i utan sågs istället som ett sätt att tysta ned debatten. Det hela har diskuterats på Twitter under hashtaggen #biskopsriot.
Den anonyme twittrarens tanke var att senare ge sig tillkänna och överlämna twitterkontot till ärkebiskopen, som han då kan göra vad han vill av. Därnäst skapades också twitterkonton till alla Sveriges biskopar (de tio som inte redan hade det – två biskopar twittrar redan).

Nu har Jacob Sunnliden, själv informatör inom Svenska kyrkan, kommit ut på sin blogg och i Kyrkans tidning med att det var han som var twittraren och kontoskaparen. I stort sett samma sak gjordes för övrigt av Emanuel Karlsten när han jobbade på Expressen. Han registrerade då konton till de ministrar som inte twittrade efter det senaste riksdagsvalet i syfte att hjälpa dem på traven.

Syftet må vara lovvärt och personligen anser jag att sociala medier är något kyrkan (i dess olika former) behöver ta till sig och lära sig, men det är knappast oproblematiskt. Humoristen i mig tycker dessutom att detta är ett alldeles lysande tilltag. Hur som helst belyser det en del frågor just kring kyrka och social media – vilket också var syftet.

Hur skall Svenska kyrkan (och andra kyrkor) förhålla sig till nätet (den frågan kommer jag dock inte besvara här)? Sv. Ky. arbetar för närvarande tydligen med att ta fram en plan som rör dess webbnärvaro, men det arbetet är uppenbarligen för långsamt eller helt enkelt för dåligt för informatörerna i samma kyrka. Det är på Twitter även ärkebiskopen och de andra biskoparna skall vara och bidra till diskussionen och att göra kyrkan mer transparent, och i förlängningen mer tilltalande för gemene man.

Huruvida denna “kupp” är vettig eller inte lämnar jag därhän, men hur ärkebiskopens twittrande skall gå till verkar oklart i det aktuella fallet. Kanske ärkebiskopen skall göra det inom ramen för sin tjänst när han får sitt konto, eller på fritiden eftersom det är så roligt, eller så tilldelas denna uppgift en informatör som vet hur man spinner webben (och då går man miste om det personliga tilltalet)? Kanske kan kyrkans kommunikationsproblem lösas på andra sätt än att biskoparna själva twittrar? Och i och för sig handlade detta om att lyfta frågan om kyrkan i relation webben.

Nu finns ju ändå ett par biskopar på på Twitter och en strategi tycks vara under utarbetande för Svenska kyrkan centralt. Samtidigt är enskilda präster och lekfolk aktiva på bloggar och Twitter, och kyrkliga anhängare facebookar både som privatpersoner och i mer officiella roller (om man nu kan skilja på detta). Där finns också facebookgrupper för lokala föreningar och för Svenska kyrkan centralt – initiativ tagna (förmodar jag) både av privatpersoner och informationsavdelningar, och så vidare.

Den institutionaliserade kyrkligheten kan visserligen inte längre blunda inför det faktum att vi lever i en värld där kyrkans trosmonopol för länge sedan är borta, men är lösningen på problemet att kyrkan kommunicerar för lite? Man måste finnas med och synas i de sociala medierna, och det är kanske gott så, men det är knappast hela sanningen. Om man lyssnar till informatörerna tycks lösningen vara just att kommunicera mera och mer modernt. Att finnas på webben innebär givetvis inte automatiskt att det är öppenhet och relevans som kommuniceras.

Det mest intressanta i det här fallet är, tycker jag, frågan om vem som egentligen driver på utvecklingen i Svenska kyrkan, och i kyrkor och organisationer i övrigt. I dagsläget förstår många att det som händer i den digitala världen är viktigt, men alltför få med makt tycks förstå att relatera till denna nya tidsanda. Exempelvis är informatörerna betydligt bättre på detta. Samtidigt torde man ha olika intressen för ögonen.  #biskopsriot har verkligen blottlagt detta dilemma. Och som Sunnliden uttrycker det: “En informatör kan inte hoppas på bättre snurr kring en viktig fråga.” Uppenbarligen delade Kyrkokansliet inte den analysen.

Genom att twittra i ärkebiskopens namn (inklusive bild) och genom att skapa diskussion via sociala medier har processen skyndats på. Bra så, men det är också tydligt hur initiativ nu kan skapas på eget bevåg av informatörer och inom (och utanför) den egna organisationen. Huruvida det är en bra eller dålig utveckling beror på vem man frågar givetvis. Ett paradigmskifte har sannerligen inträffat.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s