Relationer på nätet – ryms både framgång och misslyckande?

Det är knappast särskilt kontroversiellt att hävda att man kan bygga relationer på nätet, åtminstone inte så här på en blogg, och särskilt inte bland folk som håller på med olika former av social media. Relationerna kan upplevas minst lika verkliga som gemenskaper i den fysiska världen. Inget snack om den saken. När mediehus, organisationer, företag, politiska partier, kyrkor, och så vidare, nu börjar använda sig av social media för att nå ut med sitt budskap är det just för mediets förmåga att skapa relationer och bygga förtroende man vill åt, och därmed minska avstånd till tänkta kunder och sympatisörer.

Själv har jag varit aktiv på Facebook sedan drygt tre år tillbaka. Twitter har jag hållit på med i ett par år, även om det intensifierats det senaste året. I snart tre år harjag i omgångar också hängt en hel del i Second Life, och så har jag bloggat i ett par år. Det roar mig att posta mina uppdateringar och att kommunicera mina vänners förehavanden – från det triviala till det mer seriösa och informativa. Förutom att jag hämtar allt mer av min omvärldsbevakning från nätet är det socialt och kul, och jag har återknutit relationer med en del gamla vänner och även upptäckt nya via nätet.

När jag till exempel nattvakade med vår nyfödde son var det både kul och uppmuntrande med support via twittervänner, och likaså när jag höll på och laddade inför mitt första maraton var de vänner jag fått via Twitter viktiga (vidareutvecklat här). Att relationer förmedlade via nätet är på riktigt är det intet tutal om, men ändå kommer jag inte ifrån tanken på att de är något annat än de i det fysiska livet – även om det inte går att tala om dem i termer av bättre eller sämre.

Marshal McLuhan hävdade att mediet är budskapet – det vill säga ungefär att medieformatet styr och sätter regler för vad man kan säga och uttrycka i det. Är det också så att formatet styr vilken typ av relation man kan ha via webben? Jag är till exempel övertygad om att det faktum att till exempel bloggar, Facebook och Twitter är offentligt, eller Twitters korta 140-teckensformat, styr de relationer man bygger upp där.

För mig är det viktigt i en relation att den är såväl personlig som privat, och att man delar både glädje och sorg med varandra, inte sällan i ömsesidigt förtroende. Mina vänner känner till en del av nyanserna i min personlighet, mina styrkor men även en del av mina tillkortakommanden och svagheter. Det tror jag inte mina nätvänner vet i samma utsträckning. Men det är ju klart, jag har ju även i ”verkliga livet” vänner i en vidare bekantskapskrets som inte känner mig lika väl. Kanske är det bara jag som inte delar med mig tillräckligt frikostig av mig själv, men det tror jag inte. Eller flyter inte mitt onlineliv fullständigt samman med mitt offlineliv? På Facebook, och kanske än mer på Twitter, handlar det inte så lite om att bygga det egna varumärket (om jag är cynisk). Inte sällan tycks det handla om att ge en bild av sig själv såsom man vill framställa sig på nätet. Det verkar som att i den offentliga bilden av självet ingår endast undantagsvis misslyckanden och livets allmänna tråkigheter.

Jag har sällan eller aldrig sett tweets och statusuppdateringar av typen ”livet känns riktigt kasst just nu”, ”min flickvän funderar på att bryta upp vår relation”, ”jag har gjort bort mig ordentligt på jobbet”, ”jag saknar min döda mor”, ”här sitter jag helt oinbjuden till något midsommarfirande” – sådant som för de flesta (tror jag) tillhör livets realiteter. Bloggar finns ju på liknande teman i och för sig. Men det kanske inte hör hemma på Facebook och Twitter? Jag vill själv sällan skriva liknande saker och jag skriver det än mer sällan, och jag vet sanning att säga inte heller om jag vill läsa det. Men vad betyder det för de relationer man bygger upp via dessa medier? Vilken typ av relationer kan man vänta sig bygga upp via sociala medier? Vad är egentligen en relation medierad via sociala medier?

För egen del tror jag detta är viktiga frågor att tänka igenom för alla som ger sig in i relationsbyggandet på nätet – privatpersoner, företag, politiska partier, och så klart även kyrkan. Å ena sidan bör kyrkan, och andra aktörer, känna till vad som händer i samtiden, och idag är nätet en viktig del av den tid vi lever i (för kyrkans del finns ett mer utvecklat resonemang här). Jag är också övertygad om att den möjlighet till transparens och ömsesidighet som sociala medier tillför en organisation är av godo även för kyrkliga sammanslutningar. Å andra sidan måste kyrkor passa sig för att hamna i någon form av varumärkes- och marknadsföringstänk som allt för ofta skiner igenom i olika sociala medier. För mig är det viktigt att kristen tro och gemenskaper inrymmer ”det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska”. Så är det dock inte alltid vi kyrkliga sammanhang, men ambitionen bör vara det. Frågan är i vilken utsträckning sociala medier rymmer livets hela spektra – från framgångar till misslyckanden.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Relationer på nätet – ryms både framgång och misslyckande?

  1. Bra, tack för intressanta tankar!

    Jag funderar vidare. Att vi inte basunerar ut våra personliga sorger på Twitter och Facebook, har det med digitaliteten att göra, eller snarare offentligheten (som du också är inne på)? Inte heller nämner vi sådant i offentliga tal eller i predikan. Däremot har jag haft mängder av såna samtal via enskild chatt.

    Sen tycker jag också att man kan läsa en hel del mellan raderna om man följer en person lite närmare och interagerar med den. I replies kan man ju t ex kosta på sig att va lite mer öppenhjärtlig eftersom det inte kommer upp i allas flöden.

    Så. Kan slutsatsen vara att många av de relationer vi skapar i sociala medier samtidigt är offentliga relationer, dvs relationer där kommunikationen nästan alltid också ses av andra. Detta är givetvis avgörande för hur en relation utvecklar sig och mer så än själva digitaliteten i sig själv.

  2. Intressant inlägg. Tror att det går att bygga upp på nätet, men precis som du skriver så blir det nog en annan typ av relation…

  3. Stefan Gelfgren

    Ursäkta att svar dröjt. Det är ju trots allt semestertider. Jag tror, som sagt, helt klart att man kan bygga relationer på nätet. Det här var några idéer jag ville pröva, och jag måste också säga att jag inte är färdigtänkt när det gäller vilken typ av relationer man bygger på nätet. Det är ju dessutom klart att man inte kan klumpa ihop alla olika kanaler man kan använda bara för att de är digitala (som du påpekar Brynte).

    Samtidigt anser jag att diskussionen kring sociala medier är onyanserad vad gäller deras förmåga att skapa relationer. Ibland är det som om själva användandet av sociala medier leder till meningsfulla, ömsesidiga och ickehierarkiska relationer. Så enkelt är det inte, men det får jag återkomma till i en annan post.

  4. Onyanseringen är intressant i sig själv! Det gäller att veta vem man pratar med. Det mesta jag möter i församlingar och bland folk (ofta äldre) i allmänhet är en bild som är onyanserad åt andra hållet. Folk förstår inte hur man kan bygga relationer på internet, att internet är mer än information och vilka möjligheter som finns på nätet. Det är stort, ungefär så långt är vi överens, men sen är det mest farligt. Nu generaliserar jag, men för att göra det tydligt.

    Ett par av mina viktigaste uppdrag, som jag ser det, är dels att få folk inse att det inte är farligare än att kommunicera med folk offline, dels att få folk förstå att det som sker på nätet är lika verkligt som det som sker utanför nätet.

    Å andra sidan. Om man talar med sociala-medie-nördar om sociala medier kan man verkligen behöva nyansera åt andra hållet! För min del som mycket möter ”verklighetens folk” så blir det dock lite att jag ser troll i den typen av nyanseringar och genast måste försvara. Lurigt det där.

  5. Stefan Gelfgren

    Jo, det är definitivt lurigt.

    Jag har i många sammanhang fått försvara möjligheterna till att ha relationer på nätet, och att de är minst lika verkliga som i det ”fysiska” livet. Vet inte hur många gånger jag mött uppfattningen att det som sker på nätet är något helt annorlunda och på låtsas i jämförelse med offline-livet (eller vad man nu skall kalla det).

    Som du säger handlar det om vilka man pratar med. Någon form av rädsla och okunskap mot nätet tycks stå mot en otroligt stark tilltro till vad nätet kan bidra med. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. För mig är det därför viktigt att man ger sig ut på nätet, givetvis med kritisk blick, för att lära sig dess premisser för att bilda sig en egen uppfattning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s