Män och kvinnor i den kristna bloggosfären

Jag skrev för ett par veckor sedan, efter en diskussion på Twitter, att det tycks som om kvinnor är underrepresenterade i den kristna bloggosfären. Jag råkade nu på en lista över kristna bloggare som faktiskt styrker denna iakttagelse. Listan räknar upp cirka 180 kristna bloggar. Vid en snabb genomräkning har ungefär 30 stycken ett kvinnligt namn associerat med bloggen och cirka 120 har manliga avsändare. Resten, alltså knappt 30 stycken, står antingen en okänd grupp individer, en organisation, eller både män och kvinnor bakom.

Observera att detta inte är någon djupare komplett undersökning utan snarare en snabb översikt. Den refererade listan gör inte heller några anspråk på att vara komplett. Tendensen är dock mer än tydlig och den kompletterar dessutom tidigare iakttagelse.

Kvinnor dominerar annars bloggarna, men samtidigt är kyrkornas ledarskap av tradition manligt kodat. De kristna bloggarna speglar alltså då strukturen inom kyrkan och inte inom bloggosfären. Jag kan verkligen inte ge ett definitivt svar på varför det är så här, men frågan är härmed ställd och grävandet efter svar påbörjat.

”Intressant, och en aning besvärande” – Kyrka och genus på nätet

Jag hade en kort twitterväxling med Nils Bryntesson och Maria Hägglöf på Twitter som började med att Nils undrade över den könsmässiga fördelningen inom frikyrkotwitter-Sverige. Han hade fått intrycket av att det var förhållandevis få kvinnliga twittrare som representerade frikyrkan, vilket inte speglar den könsmässiga fördelningen på Twitter i stort. Själv konstaterade jag för drygt ett år sedan att på listan över 100 betydelsefulla kristna bloggare så var en övervägande majoritet män. Maria kommenterade det hela med att frikyrkotwittret helt enkelt speglar verkligheten med män i ledande positioner, och så vitt jag förstår verkar det stämma (har för lite statistik för tillfället helt enkelt). Ledarskap inom frikyrkan tycks helt enkelt vara manligt kodat. Med andra ord; är den könsmässiga fördelningen ojämn i den fysiska världen är det den på Twitter också.

Åtminstone när det gäller bloggar har man konstaterat att kvinnor är betydligt mer aktiva än män, på Twitter tycks fördelningen vara relativt jämn, men när det gäller inflytande, inom (fri)kyrkan, tycks alltså de manliga frikyrkotwittrarna och -bloggarna dominera. Detta är ännu dock bara en iakttagelse. Men det är ”intressant, och en aning besvärande”, för kyrkan som Nils uttrycker det.

Det här förhållandet har mer generella implikationer också. Detta eftersom det finns en föreställning om att digital media är mer jämlik än offline-världen; att var och en har möjlighet att nå ut och ta plats i diskussionen, och att rådande makthierarkier utjämnas, etcetera. Visst är det delvis så, men samtidigt underlättar det givetvis för en bloggare/twittrare att ha en redan etablerad position utanför cybervärlden. Det syns tydligt när någon etablerad person (pastor/kändis/debattör/o.s.v.) går in på exempelvis Twitter. Till exempel pastor Rick Warren fick 5.000 follower innan sin första tweet, och golfaren Tiger Woods fick 30.000 nya followers inom en timme (sedan är det ju en fråga om att kunna nyttja detta faktum i sociala medier).

Vad gäller frikyrkan så kan man historiskt sett konstatera att medan kvinnor burit upp församlingarna med sitt engagemang och arbete, är det män som i stor utsträckning haft de ledande positionerna i styrelser och som förkunnare. Man skulle ju kunna hoppas att detta inte är fallet idag, men tydligen är strukturer seglivade. Möjligen kan digital media bidra till att förändra detta förhållande, men ännu tycks det alltså vara en bit kvar att gå.

Akademiker på webben: Att blogga eller inte blogga?

Det här är det hundrade inlägget på den här bloggen så därför tänkte jag att det är på plats att göra en kort och inte på något sätt komplett utvärdering (och eftersom tiden inte funnits har aktiviteten på bloggen blivit lidande). Jag hade tidigare funderingar på att börja blogga, men kom aldrig igång förrän våren 2008 då jag fick en förfrågan från det som då var UmeåLive, och på den vägen har det fortsatt.

Jag tycker att det finns ett visst motstånd bland exempelvis en del kollegor mot att blogga, då man ofta förknippar bloggformatet med vardagliga trivialiteter, långt ifrån det yrkesliv och -identitet man har. Jag har fått frågor av olika art: Tar det inte en massa tid? Skriver du om vad du äter till middag? Vad tjänar det till?

Bloggen är ju givetvis bara är ett verktyg som man fyller med vilket innehåll man vill. Själv har jag valt att innehållsligt lägga den här bloggen nära mitt forskningsintresse – det vill säga kyrka och nätet. Det har självklart sina för- och nackdelar. Till nackdelarna hör att bloggen saknar ett personligt tilltal och blir tråkig i kretsen utanför de mest intresserade. Med tiden har jag tillåtit mig att bli mer personlig, men jag startade också bloggen sporadiska anteckningar som komplement.

För mig har syftet emellertid inte främst varit att nå ut till de breda massorna. Bloggen fungerar istället delvis som en anteckningsbok där jag sparar och kommenterar resurser jag kan komma tillbaka till senare. Om det intresserar andra så blir jag bara glad. På bloggen får jag också tillfälle att behandla en del mindre genomtänkta idéer som jag kanske återvänder till vid något senare tillfälle. Likaväl som att jag kan lägga tid på att spara och kommentera saker på annat håll har jag valt att göra det i en blogg, vilket gör att det inte tar så mycket tid från övrigt arbete.

Till fördelarna hör att jag haft möjlighet att nå ut till åtminstone till en mindre krets av intresserade. I min roll som forskare tycker jag att det är det viktigt att finnas tillgänglig och, i den mån jag kan göra det, även lämna ett bidrag till samhällsdebatten. Så för mig utgör bloggandet, tillsammans med en rad andra engagemang, en del av vad som brukar kallas för universitetets ”tredje uppgift”, alltså att samverka med det omkring liggande samhället. Det här är en tanke som för övrigt finns tydligt inom idéhistoria här i Umeå. Tack vare att folk läst bloggen har jag fått förfrågningar att kommentera aktuella händelser i media, hålla föreläsningar och delta i några utvecklingsprojekt som rör det område bloggen behandlar.

Det är dock inte helt oproblematiskt att blogga utifrån ett akademiskt perspektiv (eller vad man nu skall kalla det). Normalt sett är forskningsprocessen en ganska utdragen process. Från datainsamling, bearbetning, skrivande och slutligen till publikation kan det ta år. Och det är just via publikationer i böcker och tidsskrifter man meriterar sig. En bloggpublikation är tämligen lättviktig i sammanhanget.

Fördelen och nackdelen med bloggar är att de har en betydligt kortare pressläggningstid. Till det positiva hör att man snabbt kan få något publicerat. Relaterat till det är att få är intresserade av att läsa gårdagens nyheter. Därför har jag ofta fått fundera kring vad jag kan blogga om. Det är inte helt självklart att på bloggen offentliggöra empiri och intressanta frågeställningar som jag planerar att publicera i en vetenskaplig artikel. Det är lite att ge bort sina forskningsresultat i förväg. Men därmed tappar bloggen också lite av sin relevans och sin aktualitet.

Från början var det lite skrämmande att posta mer eller mindre bearbetade tankar. Det går liksom stick i stäv med vad universitetsvärlden står för. På samma gång har mitt bloggande gjort att jag har fått det något lättare för att sticka ut hakan. Framför allt har bloggandet lärt mig att kunna skriva texter förhållandevis snabbt och att lite på att de håller, och det kommer jag att fortsätta med!

Relationer på nätet – ryms både framgång och misslyckande?

Det är knappast särskilt kontroversiellt att hävda att man kan bygga relationer på nätet, åtminstone inte så här på en blogg, och särskilt inte bland folk som håller på med olika former av social media. Relationerna kan upplevas minst lika verkliga som gemenskaper i den fysiska världen. Inget snack om den saken. När mediehus, organisationer, företag, politiska partier, kyrkor, och så vidare, nu börjar använda sig av social media för att nå ut med sitt budskap är det just för mediets förmåga att skapa relationer och bygga förtroende man vill åt, och därmed minska avstånd till tänkta kunder och sympatisörer.

Själv har jag varit aktiv på Facebook sedan drygt tre år tillbaka. Twitter har jag hållit på med i ett par år, även om det intensifierats det senaste året. I snart tre år harjag i omgångar också hängt en hel del i Second Life, och så har jag bloggat i ett par år. Det roar mig att posta mina uppdateringar och att kommunicera mina vänners förehavanden – från det triviala till det mer seriösa och informativa. Förutom att jag hämtar allt mer av min omvärldsbevakning från nätet är det socialt och kul, och jag har återknutit relationer med en del gamla vänner och även upptäckt nya via nätet.

När jag till exempel nattvakade med vår nyfödde son var det både kul och uppmuntrande med support via twittervänner, och likaså när jag höll på och laddade inför mitt första maraton var de vänner jag fått via Twitter viktiga (vidareutvecklat här). Att relationer förmedlade via nätet är på riktigt är det intet tutal om, men ändå kommer jag inte ifrån tanken på att de är något annat än de i det fysiska livet – även om det inte går att tala om dem i termer av bättre eller sämre.

Marshal McLuhan hävdade att mediet är budskapet – det vill säga ungefär att medieformatet styr och sätter regler för vad man kan säga och uttrycka i det. Är det också så att formatet styr vilken typ av relation man kan ha via webben? Jag är till exempel övertygad om att det faktum att till exempel bloggar, Facebook och Twitter är offentligt, eller Twitters korta 140-teckensformat, styr de relationer man bygger upp där.

För mig är det viktigt i en relation att den är såväl personlig som privat, och att man delar både glädje och sorg med varandra, inte sällan i ömsesidigt förtroende. Mina vänner känner till en del av nyanserna i min personlighet, mina styrkor men även en del av mina tillkortakommanden och svagheter. Det tror jag inte mina nätvänner vet i samma utsträckning. Men det är ju klart, jag har ju även i ”verkliga livet” vänner i en vidare bekantskapskrets som inte känner mig lika väl. Kanske är det bara jag som inte delar med mig tillräckligt frikostig av mig själv, men det tror jag inte. Eller flyter inte mitt onlineliv fullständigt samman med mitt offlineliv? På Facebook, och kanske än mer på Twitter, handlar det inte så lite om att bygga det egna varumärket (om jag är cynisk). Inte sällan tycks det handla om att ge en bild av sig själv såsom man vill framställa sig på nätet. Det verkar som att i den offentliga bilden av självet ingår endast undantagsvis misslyckanden och livets allmänna tråkigheter.

Jag har sällan eller aldrig sett tweets och statusuppdateringar av typen ”livet känns riktigt kasst just nu”, ”min flickvän funderar på att bryta upp vår relation”, ”jag har gjort bort mig ordentligt på jobbet”, ”jag saknar min döda mor”, ”här sitter jag helt oinbjuden till något midsommarfirande” – sådant som för de flesta (tror jag) tillhör livets realiteter. Bloggar finns ju på liknande teman i och för sig. Men det kanske inte hör hemma på Facebook och Twitter? Jag vill själv sällan skriva liknande saker och jag skriver det än mer sällan, och jag vet sanning att säga inte heller om jag vill läsa det. Men vad betyder det för de relationer man bygger upp via dessa medier? Vilken typ av relationer kan man vänta sig bygga upp via sociala medier? Vad är egentligen en relation medierad via sociala medier?

För egen del tror jag detta är viktiga frågor att tänka igenom för alla som ger sig in i relationsbyggandet på nätet – privatpersoner, företag, politiska partier, och så klart även kyrkan. Å ena sidan bör kyrkan, och andra aktörer, känna till vad som händer i samtiden, och idag är nätet en viktig del av den tid vi lever i (för kyrkans del finns ett mer utvecklat resonemang här). Jag är också övertygad om att den möjlighet till transparens och ömsesidighet som sociala medier tillför en organisation är av godo även för kyrkliga sammanslutningar. Å andra sidan måste kyrkor passa sig för att hamna i någon form av varumärkes- och marknadsföringstänk som allt för ofta skiner igenom i olika sociala medier. För mig är det viktigt att kristen tro och gemenskaper inrymmer ”det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska”. Så är det dock inte alltid vi kyrkliga sammanhang, men ambitionen bör vara det. Frågan är i vilken utsträckning sociala medier rymmer livets hela spektra - från framgångar till misslyckanden.

Andligt sökande i bloggosfären

Såg att det kommit en rapport från analysföretaget Kairos Future, beställd av Lunds stift, om det religiösa innehållet i svenska bloggar. I rapporten ”Djupmänskliga frågor i bloggosfären” har analytikern Tomas Larsson plockat fram vad som skrivs i religiöst hänseende av bloggare. Frågor som tas upp är vilka djupmänskliga teman som tas upp, vilka olika synsätt på andligt sökande finns det, och hur ser man på Svenska kyrkan.

Larsson konstaterar att det finns ett stort intresse för livsfrågor på nätet, och att det finns en diskrepans mellan kristna uttryckssätt och andra mer allmänmänskliga, och att det kan vara en utmaning för kyrkan att överbrygga detta.

Själv är jag skolad i en kvalitativt baserad forskningstradition (idéhistoria) och jag undrar om det är därför som jag har lite svårt för de så utpräglat kvalitativa metoder som presenteras i rapporten. Mitt intryck är att kvantitativa metoder ser vederhäftigare ut än vad de egentligen är. Rapporten bygger på en sökning av 9.000.000 blogginlägg som sedan sorterats och sammanfogats i kluster för att skapa en karta av bloggosfärens uttryck av religiositet. Åtminstone jag får en del frågor som rör metoden och i förlängningen vad rapporten egentligen säger.

Tar man t ex figuren på s 14 så hamnar t ex ”efter döden” nära kristet språkbruk men ”nåd” närmare profant språk, ”tidsbrist” nära upplevelse-kategorin, och ”otillräcklighet” tycks vara en motsats till ”krav” och ”frustration”. Jag får inte ihop det. Lite oroväckande är det att ”ordens position i kartan är statistiskt framtagna, helt utan mänsklig inblandning” (s. 13). Det är också otydligt överhuvudtaget hur olika ord, kategorier och referenssökningar tagits fram. Sedan kastas ”Generation ordning” in som den unga generationen, och de  är ungefär som Blondinbella – d v s ordentliga men materialistiska!

Rapporten känns otroligt instrumentell, men jag hoppas att beställaren får ut vad man vill av den – som att det finns ett intresse för religiösa frågor, och att kyrkan har en roll att fylla, typ.

Ps. Sedan undrar jag över hur man använder Googles sökruta för att formulera böner. Ds.

Den religiösa blogosfären

Social Science Research Council har just publicerat en rapport med titeln “The new landscape of the religion blogosphere”.

Man skriver att: “This report surveys nearly 100 of the most influential blogs that contribute to an online discussion about religion in the public sphere and the academy. It places this religion blogosphere in the context of the blogosphere as a whole, maps out its contours, and presents the voices of some of the bloggers themselves.”

Exempelvis tar rapporten upp varför man överhuvudtaget skall bry sig om bloggar, bloggning och akademin, hur den religiösa blogosfären ser ut, och slutligen får en del bloggare kommentera bloggandet. Den ger en del intressant bakgrundinformation och reser en del frågor om bland annat bloggande i förhållande till det akademiska, och vad som driver bloggarna, men man tar inte analysen vidare utanför bloggarnas ramar.

Rapporten ger en god överblick och kartläggning av de stora dragen i den religiösa blogosfären. Det som emellertid saknas är en vidare analys av bloggandet i förhållande till redan etablerade strukturer. Det är en intern rapport som fokuserar just på blogosfären interna problematik.

Hur bloggar bidrar till att förändra det religiösa landskapet tas inte upp nämnvärt. Påverkar bloggmediet det traditionella religiösa landskapet, och på vilket sätt? Får tidigare marginaliserade grupper möjlighet till att göra sin röst hörd? Bidrar bloggarna till att diversifiera landskapet genom att nya aktörer etableras, eller är det redan etablerade centralfigurer som fått ytterligare kanaler att sprida sig igenom? Skapas nya subkulturer eller bidrar bloggandet till ökad samsyn?

Gästbloggare

Idag gästbloggar jag på amen.se i deras serie om visioner för kyrkan på Internet. Posten handlar om vad och varför kyrkan måste lära sig av nätkulturen.

Lista över 100 mest lästa kyrkliga bloggar

Det finns ett stort antal kyrkliga bloggar, och här är en sammanställning, gjord av Kent Shaffer, över de 100 populäraste bloggarna. Det är bara att botanisera.

Ett tips: Om du börjar läsa flera olika bloggar kan jag rekommendera att man använder sig av en så kallad rss-läsare. Då får man uppdateringarna direkt i en lista (som ett mejlprogram) istället för att gå till alla enskilda bloggar. Själv tycker jag att Google Reader funkar utmärkt.

Är den svenska kristna bloggosfären manlig?

Jag roade mig med att försöka få lite överblick över några svenska kristna bloggar. Jag söke mig lite på måfå hit och dit. Kollade upp några bloggares länklistor och så vidare. Inget särskilt vetenskapligt.  Sedan hittade jag på jesussajten deras topp-100-lista över svenska kristna webbplatser och bloggar. Den gav en bra ingång till vilka resurser som finns där ute i cyberrymden. Jag kollade runt även där, och efter ett tag slog det mig – alla de bloggar (skrivna av privatpersoner) som jag hittills tittat på är skrivna av män.

Kan det vara så att den kristna bloggosfären är manligt kodad? Och i sådana fall varför? Finns det till exempel könskillnader med avseende på teologisk inriktning och bloggarnas tematik? Det är för tidigt att dra några stora slutsatser av detta, men saken är helt klart värd att undersöka vidare.