Är det jakten på likes och RT:s som driver mig? – Utvärdering av fastan

Jag var inte ensam att avstå från sociala medier under fastetiden, utan som vanligt är jag bara en bland ”alla” andra. Det är inte första gången jag tar ett uppehåll, men däremot är det första gången under så pass lång tid (ca 7 veckor – från Askonsdagen till Påskdagen). Fastan handlar traditionellt om att avstå från delar av livets överflöd för att fokusera på det inre livet, att förbereda sig inför påskens budskap om Jesu korsdöd och uppståndelse, och att solidarisera med de mindre bemedlade.

Att avstå från sociala medier under fastetiden handlade för min del om att bryta något som allt mer har blivit en dålig vana – att i tid och otid kolla upp vad som händer på Facebook, Twitter, Instagram bloggar, och så vidare, och att allt för ofta dela med sig av livets trivialiteter i en aldrig sinande ström av information som jag för fem år sedan inte visste att jag behövde. I viss mån har även kollandet av ”det senaste” blivit en form av flyktbeteende, från det jag till exempel jobbar med eller står i för tillfället. Är det jakten på likes och RT:s som driver mig? Skrämmande tanke!

Jag hade börjat fundera på vad det egentligen gav, vilka beteenden sociala medier föder och vad som egentligen är drivkraften. Fasteperioden är tillräckligt lång för att det faktiskt skall kännas, men samtidigt inte ett oöverstigligt långt åtagande.

Det var faktiskt en befrielse att ”slippa” kolla statusuppdateringar och att själv uppdatera världen om mina förehavanden. När folk i mitt sällskap febrilt fingrade på sina telefoner i jakten på det senaste, frustrerade över dålig uppkoppling, kunde jag bara slappna av. Istället för att kolla det senaste på Twitter innan jag somnade läste jag stora sjok av goda böcker. Min upplevelse var att tempot faktiskt blev något lugnare, vilket jag uppskattade.

Samtidigt blev det uppenbart hur integrerade sociala medier är i mitt liv. Till stora delar inhämtar jag information och får nyheter, samt ren allmänbildning, via dessa kanaler. Nu blev det istället tillbaka till morgontidningen och nyhetsblocket på TV – klart ovant. Sedan har jag uppenbarligen en hel del kontakt med folk via sociala medier, folk som jag främst eller enbart träffar på Twitter eller Facebook. Det var lite märkligt att helt plötsligt kapa kontakten med dem bara. Att sociala medier är just sociala blev jag tydligt varse under vabbruari när jag gick hemma med sjuka barn utan kontakt med omvärlden. Att ringa upp någon mitt i deras dagliga aktiviteter bara för att chit-chatta känns som att man inte gör, medan exempelvis FB eller Twitter fungerar ju utmärkt.

Kort sagt kommer jag knappast att göra om det, men däremot vill jag bli mer restriktiv och fokuserad i mitt användande. I mitt liv driver sociala medier upp tempot och splittrar mig uppenbarligen från det jag skall/vill göra – det vill säga att vara närvarande här och nu, och att tänka en tanke färdigt utan onödig eller tvångsmässig distraktion. Vem vet, kanske behöver jag en fasta även nästa år – och då får det bli så.

Ps. Jag har just börjat att återigen kolla in Google+ så trenden är klart negativ, men den som lever får se. Ds.

Om auktoritet, samtiden, påven och universitetet

Det här inlägget skrev jag för Umeå universitets forskarblogg 1 februari, men jag tar mig friheten att publicera det även här. Vad jag inte visst då var att påven skulle avgå en dryg veckan efteråt, vilket inte hänt sedan 1415. Lite intressant är att när påven annonserade sitt beslut så skrev han på Twitter bland annat att ”We are all sinners”, något som fick mer konspiratorisk lagda att fundera på orsakerna till avgången (och fortsättningen lyder för övrigt ”but His grace transforms us and makes us new”.

Hursomhelst, härmed följer min bloggpost:

Varje år firar den Romersk-katolska kyrkan sin ”World communication day” söndagen före Pingst. I anslutning till minnesdagen för Sankt Frans av Sales (bland annat författares och journalisters skyddshelgon) den 24 januari delger Påven ett budskap inför kommunikationsdagen. I år är temat för dagen ”Social Networks: portals of truth and faith; new spaces for evangelization”. RKK är mycket aktiv på nätet, och när Påven började twittra den 12 december förra året var det för att bidra till dialog på den kristna trons område.  Även många andra kyrkor ser möjligheterna i att använda internet och sociala medier för att kommunicera sitt budskap. Man har sett hur bloggar, Facebook och Twitter (och så vidare) engagerar folk, låter dem komma till tals och bidra med något utifrån deras möjligheter. Engagemang och delaktighet är alltså något kyrkligheten genom digitala medier vill uppmuntra till, och detta i en tid då institutionaliserad religiositet är på tillbakagång i Västvärlden.

Här är inte kyrkorna ensamma utan liknande mekanismer syns inom kommersiell marknadsföring, inom politiken, bland frivilligorganisationer, inom journalistiken, på museer, etcetera. Det handlar bland annat om att bygga relationer till människor och involvera dem. Även den här forskarbloggen kan ses i det sammanhanget.

Samtidigt sägs det att sociala medier bidrar till ökad transparens, att underminera etablerade strukturer och till och med bidrar till revolutioner i stor skala (tänk den Arabiska våren). Själv tycker jag att det här är otroligt intressant – just hur auktoritet och folkligt engagemang tänks gå hand i hand, men det är inte helt oproblematiskt. Kyrkliga strukturer, liksom andra institutionella strukturer, bygger på att det finns en form av ledarskap som av olika anledningar innehar den position de har – kompetens en sådan anledning. RKK är en hierarkisk organisation med Påven i yttersta ledningen för ett värdesystem man inte helt lätt diskuterar bort med gillanden på Facebook eller tweets. Detsamma gäller även på andra håll, tänker jag mig. Den kompetens och position till exempel journalister, museikuratorer, politiker, lärare och forskare har förhandlas inte bort hur lätt som helst – sett utifrån ett institutionellt perspektiv.

Här är sociala medier ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan engagemang och deltagande ses som något positivt, men å andra sidan öppnar just detta deltagande upp för att underminera rådande strukturer och man öppnar upp även för kritik, och här tror jag institutioner är, och bör vara, tämligen ambivalenta. Det blir tydligt med Påvens (@pontifex) twitterkonto. Syftet är dialog, samtidigt som ingen direkt dialog förs, istället dyker många kritiska frågor upp om Katolska kyrkans förehavanden. Det är uppenbart att Påven, eller någon annan, inte har, och inte kan ha kontroll över den diskussion som förs på nätet. Och det måste även vi som arbetar som forskare och lärare förhålla oss till, i offentlig debatt och undervisningssalar, på gott och ont.

Det finns inga entydiga svar på hur man skall göra, och det är jag inte ute efter, men detta är en realitet idag. Utifrån ett forskningsperspektiv är det högst relevant att studera den potential internet har i att omförhandla och utmana etablerade maktstrukturer på olika nivåer av samhället, vilket är en komplex fråga – för komplex för klatschiga oneliners eller ens ett blogginlägg.

Backchannel – för att uppmuntra interaktiv undervisning

Digital teknik kan bryta upp invanda strukturer och uppmuntra till delaktighet och engagemang. Det är en sanning med modifikation, men visst kan vi som lärare ta tekniken till hjälp för att utveckla nya pedagogiska modeller. Det är dessutom en nödvändighet att utveckla pedagogiken i relation till teknik (och vice versa) då tekniken i sig knappast bidrar till en bättre lärandeprocess.

En sak som gör det särskilt roligt att undervisa blivande lärare är att det känns mer legitimt att experimentera med undervisningsformerna. På den här kursen handlade det om blivande religionslärare som jag hade i en kurs i kristendom med didaktisk inriktning. Jag har vid ett flertal tillfällen hört och läst om hur man använder sig av en så kallad backchannel vid exempelvis föreläsningar i undervisningssammanhang och konferenser. Det brukar då handla om att man har en interaktiv yta bakom eller i anslutning till presentationen där ett parallellt samtal kan föras via deltagarnas laptops, plattor och smarttelefoner. Det finns flera olika speciallösningar och på senare tid har Twitter, Facebook och Google Moderator använts, som då projiceras på en skärm som åskådarna kan se, och till vilket deltagarna då har tillgång till.

bild tagen av @elfvendal

Själv hade jag som sagt mest hört talas om detta, utan att ha personlig erfarenhet av hur det skulle kunna integreras i undervisningen – och så klart måste man då prova på för att själv kunna utvärdera. Det jag ville göra var att skapa ett kollaborativt dokument som skulle kunna användas för att ta anteckningar, men även för att kunna föra en diskussion mellan studenterna emellan och med mig som lärare. En anledning till att man arbetar med en backchannel i undervisningssammanhang är att man vill sänka trösklarna för dem som vill fråga eller kommentera något, men som inte är helt bekväma med det i storgrupp. En annan anledning är att överhuvudtaget stödja och uppmuntra interaktion. Dessutom riktas studenternas uppmärksamhet framåt mot läraren och dokumentet istället för till datorn och alla de möjligheter den ger till distraktion under pågående undervisning.

Jag ville göra det så enkelt som möjligt utan att studenterna skulle behöva registrera konton och logga in, eller behöva ladda ned någon programvara. Den enklaste lösningen, som fyllde mina syften, var att använda mig av ett Google-dokument (länk) som jag gjorde tillgänglig till studenterna via en länk som jag mejlade ut dagen innan via lärplattformen. Här får man göra inställningar i under “share-knappen” och göra tillgänglig för ”anyone with the link” och ändra access till anyone “can edit”. Då kan vem som helst med länken få tillgång till dokumentet där de kunde skriva och chatta (direkt i dokumentet eller genom chat-funktionen).

Detta var frivilligt, men en grupp om knappt tio personer använde sig av denna möjlighet. Förutom en powerpoint-presentation jag projicerade på en duk från min dator, hade jag rullat in en 50-tumsskärm i rummet kopplad till en annan dator med Google-dokumentet på. Studenterna tog anteckningar och ställde frågor i dokumentet (en del till mig, och andra öppet till resten av gruppen att besvara). I ett sådant här dokument är det också lätt att lägga in länkar till andra källor på nätet som dyker upp under pågående föreläsning som man kan gå tillbaka till vid ett senare tillfälle, eller plocka upp och relatera till under pågående föreläsning. Efter undervisningstillfället har studenterna (och jag själv) dessutom kvar detta som dokumentation. I efterhand, och på rasten, kunde jag gå in i dokumentet och ge kommentarer.

För mig innebar den extra skärmen att jag med jämna mellanrum fick stanna upp för att kolla igenom dokumentet, och se efter ifall det fanns några frågor och kommentarer att följa upp, alternativt för att se om det fanns några otydligheter i hur studenterna hade förstått det jag avsåg att förmedla. Här fick jag alltså direkt feedback från studenterna och kunde på en gång förklara och fördjupa mig i de fall det fanns oklarheter. Samtidigt innebär detta att du som lärare måste ge upp något av kontrollen över undervisningstillfället.

Även studenterna uppskattade detta och ville att det skulle återkomma vid fler tillfällen, vilket det följaktligen gjorde. Totalt använda jag mig av detta vid fyra tillfällen på kursen. De som var delaktiga i det kollaborativa skrivandet upplevde det positivt då de kunde själva bidra till undervisningsinnehållet med anteckningar och frågor, och att de alltså blev mer aktiva. De som valde att anteckna “analogt” upplevde Google-dokumentet som ett stöd till de egna anteckningarna eftersom de då kunde jämföra sina anteckningar med de andras.

Vad jag emellertid kunde märka var att detta är beroende av studenter som finns med i gruppen. Det behövs någon/några som är mer aktiva och kan ta ”ansvar” och dra med de andra, annars stannar det hela av. Det är inte heller något jag anser att man behöver använda sig av vid alla tillfällen, men som ett verktyg bland andra i sin pedagogiska verktygslåda – definitivt!

Påven (@Pontifex) på Twitter

Igår (3 dec.) annonserades att påve Benedict XVI startar ett eget twitter-konto som @Pontifex. Påven hann alltså före den svenske ärkebiskopen (apropå #biskopsriot). Han har ännu inte skrivit något utan kommer att göra det på onsdag den 12:e december – omkring mitt på dagen (enligt Vatikanens webb). Man kan skicka frågor till honom med hashtaggen #askpotifex om du vill ställa frågor. Några av frågorna kommer han att svara i sin första tweet – vilket tydligen också skall sändas live.

Ett knappt dygn senare har han 352.000 följare enbart på den engelskspråkiga kontot. Själv följer han sju andra konton, alla egna fast på andra språk. Tweets adresserade @Pontifex rasar in med tiotals tweets i minuten just nu och många är också tweetsen med #askpontifex, och alla är väl inte direkt positiva.

Det här är ju otroligt intressant ur flera aspekter – dels är det intresset för påvens twittrande, dels påvens ambition att dela tro, vara inblandad i en dialog och vara i kontakt med folket. Enligt Vatikanen kommer påven ”be selecting the messages to tweet and he does see it as a vital way of promoting a more personal and active dialogue of faith with men and women today”.

En dialog kan givetvis se olika ut och vad man menar med dialog är också en tolkningsfråga, men man kan konstatera att Vatikanens YouTube-kanal inte har något kommentarsfält och några andra av Vatikanens twitterkonton tycks inte direkt vara involverade i någon konversation (se till exempel @pccs_va och @news_va_en). Gott så, men det känns lite fel att tala om påvens twittrande i termer av ömsesidighet och personlig dialog, men den som lever får se. Eller som väckelsens folk sade – ”Om Jesus dröjer” får vi se.

Tillägg: Även Svenska Dagbladet uppmärksammar påvens twittrande och då de skämt som följt därav.

”Kyrkans ord i twitterform”

Jag skrev en text om kyrka och användandet av kommunikationsteknologi som publicerades idag i Västerbottens-Kuriren. Ingressen lyder:

”Att synas på sociala medier är i dag ett måste för både privatpersoner, företag och organisationer – och även kyrkan söker nya vägar för kommunikation. Men är de verkligen så nya?”

4 dec. 2012. Jag lägger nu in texten i sin helhet:

Alla (företag och organisationer likaväl som privatpersoner) med självaktning bör/skall/måste, i dag finnas på Facebook, Twitter, bloggar med mera. Den bakomliggande idén är att skapa engagemang och samhörighet mellan sig själv och tänkta avnämare.

Kyrkor och religiösa organisationer är inga undantag. Med avsikt att knyta an till människor söks nya vägar. Men är de så nya? Kyrkan utpekas ibland som en konservativ samhällskraft, vilket är en sanning med modifikation. Ny teknik har i vart fall ofta använts för att sprida Guds ord. Två konkreta exempel är 1500-talets lutherska reformation som sammanföll med boktryckarkonsten, och 1800-talets väckelserörelser som uppstod i relation till industrialiseringen och spreds via järnväg, telegraf och förbättrad tryckteknik.

Teknikutvecklingen var bara en komponent i ett komplext samspel med sociala och ekonomiska processer, men i båda fallen förändrades den kyrkliga kartan. Bibeln översattes från latin till modersmål, religiösa småskrifter trycktes, kringresande predikanter och bokspridare spred Guds ord, och så vidare. En samtida språkdräkt och moderna format såsom det fritt talade ordet, romaner och korta berättelser tänktes tilltala samtidspubliken. Samtidigt blev det allt svårare för enskilda kyrkliga institutioner att kontrollera och upprätthålla tolkningsföreträdet: Effektivare, billigare och mer användarvänlig teknik bidrog till denna förändring.

Teknikens konsekvenser är svåra att förutsäga. Luther avsåg inte att splittra katolska kyrkan och det hade inte heller till exempel det kyrkotrogna och västerbottensbekanta väckelsesamfundet Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen för avsikt. Likväl spred bland andra Luther och EFS alternativa tolkningsmodeller och församlingsformer som utmanade institutionella ramar.

Att kyrkan nu ger sig ut på nätet är alltså inget radikalt nytt. Den antihierarkiska deltagandekultur som nätet uppmuntrar kan alltså även ses i 1800-talets lekmannaledda väckelserörelser och andra folkrörelser. Genom att finnas med i det offentliga samtalet med Facebookgrupper, smartphone-appar, bloggar och i chatfora vill kyrkliga företrädare finnas där folk finns och prata med ett språk som känns igen. Vilka konsekvenser som eventuellt kommer ur detta är ännu osedda, men det finns tendenser till ytterligare uppluckring av institutionella strukturer och vedertagna format.

Men å andra sidan är detta inte enbart ett dilemma för kyrkor utan för alla hierarkiska och kunskapsbaserade organisationer. När ”vanligt” folk har möjlighet att delta i ett demokratiskt samtal om vedertagna sanningar förändras sanningarna.

Så frågan är vad som händer idag med tolkningsföreträdet och i vad mån det faktiskt är förhandlingsbart – inom den religiösa sfären, men även i exempelvis skolan, på museer och inom journalistiken.

Här kan historien ge oss en fingervisning om vad som komma kan.

Stefan Gelfgren idéhistoriker vid HUMlab,Umeå

 

Lägereld, gemenskap och virtuella kyrkor

Nedan en text jag skrev till Vårt Budskap 2012:4

I DEN VIRTUELLA VÄRLDEN Second Life finns drygt 100 kristna platser av olika karaktär. Där finns traditionella och icke-traditionella kyrkobyggnader, medi¬tativa landskap, kristna nattklubbar och kaféer, nöjesparker, meditationscentran och möjlighet att uppleva Jesu korsvand¬ring. Vem som helst kan egentligen skapa vilken kyrka som helst – både i termer av byggnationer och samling av troende. På lite mer än två tredjedelar av dessa platser finns en traditionell igenkännbar kyrka med väggar, tak, bänkrader, altare och talarstol. En helt vanlig kyrkobyggnad med andra ord. Och det är ju intressant: att när man har möjlighet att bygga något på vilket sätt som helst så väljer man det traditionella – det vill säga en välbekant struktur. Ett par förklaringar är att man söker gestalta kyrkan i en form man kän¬ner igen, eller att kyrkobyggnaden redan är perfekt eller att fantasin helt enkelt är begränsad. Samtidigt, och det här är det verkligt intressanta, så är den mest framträdande konstruktionen på de kristna platserna, bortsett den traditionella kyrkobyggnad¬naden, en cirkel av sittplatser runt en eld. Sittplatserna kan också vara ring av kuddar kring ett bord med ett ljus eller en Bibel, eller något liknande.
CIRKELN OCH ELDEN symboliserar gemenskap och delande, och det är vad många kristna uppenbarligen söker och försöker gestalta i Second Life. Det är något speciellt att sitta runt en eld och dela varandras berättelser. Cirkelformen uppmuntrar till jämlikhet och ömsesidig¬het – en cirkel av människor i gemenskap. En cirkel som för övrigt också återfinns i kyrkans (halva) altarring som tänks knyta saman den närvarande jordiska försam¬lingen med den himmelska försam¬lingen. Elden knyter an till en ursprunglig gemenskap. Detta kan jämföras med det traditionella kyrkorummet som så att säga förkroppsligar en hierarkisk uppdelning mellan talaren/officianten/representanten och lyssnaren/församlingen. Det var också denna hierarki 1800-talets läsarrörelse vände sig emot och ur vilken EFS har sitt ursprung. Man sökte finna forum utanför den då givna kyrkliga strukturen för att samtala om Bibelordet och att för att dela sitt trosliv. Något lik¬nande kan alltså Second Life användas till.
KYRKOBYGGNADEN är givetvis viktig, men att finna former för delande och ömsesidig gemenskap är minst lika viktigt. Det handlar inte främst om att göra saker tillsammans utan att finnas tillsammans. Det är runt lägerelden, kring fikabordet, långpromenaden, efter TV:n tystnat etcetera som samtal kan komma igång. Gemenskap kommer inte av sig själv, men med stödjande format och strukturer kan den uppmuntras. Kan vi tänka oss en icke-hiearkisk kyrka och hur ser den ut? Hur utformas gudstjänster och andra aktiviteter till att stödja delaktighet och engagemang? Kan själva kyrkorummet omstruktureras med deltagande i fokus. Kan kyrkan och dess gemenskap bli en lägereldsgemenskap?

#biskopsriot & maktskifte – eller kan man tvinga någon till transparens?

För några veckor sedan började ärkebiskop Anders Wejryd twittra. Ganska omgående blev det uppenbart att det inte var han själv som twittrade utan att någon annan person startat ett konto i hans namn. Den anonyme twittraren trädde därefter först fram via Seglora smedja och berättade att syftet var att “visa på kraften hos de sociala medierna och det paradigmskifte som det här medför”.

Svenska kyrkan blev uppenbarligen tagen på sängen av initiativet och agerade för att stänga ned kontot (vilket man lyckades med!). En sådan reaktion fungerar knappast i det nya medieklimat vi lever i utan sågs istället som ett sätt att tysta ned debatten. Det hela har diskuterats på Twitter under hashtaggen #biskopsriot.
Den anonyme twittrarens tanke var att senare ge sig tillkänna och överlämna twitterkontot till ärkebiskopen, som han då kan göra vad han vill av. Därnäst skapades också twitterkonton till alla Sveriges biskopar (de tio som inte redan hade det – två biskopar twittrar redan).

Nu har Jacob Sunnliden, själv informatör inom Svenska kyrkan, kommit ut på sin blogg och i Kyrkans tidning med att det var han som var twittraren och kontoskaparen. I stort sett samma sak gjordes för övrigt av Emanuel Karlsten när han jobbade på Expressen. Han registrerade då konton till de ministrar som inte twittrade efter det senaste riksdagsvalet i syfte att hjälpa dem på traven.

Syftet må vara lovvärt och personligen anser jag att sociala medier är något kyrkan (i dess olika former) behöver ta till sig och lära sig, men det är knappast oproblematiskt. Humoristen i mig tycker dessutom att detta är ett alldeles lysande tilltag. Hur som helst belyser det en del frågor just kring kyrka och social media – vilket också var syftet.

Hur skall Svenska kyrkan (och andra kyrkor) förhålla sig till nätet (den frågan kommer jag dock inte besvara här)? Sv. Ky. arbetar för närvarande tydligen med att ta fram en plan som rör dess webbnärvaro, men det arbetet är uppenbarligen för långsamt eller helt enkelt för dåligt för informatörerna i samma kyrka. Det är på Twitter även ärkebiskopen och de andra biskoparna skall vara och bidra till diskussionen och att göra kyrkan mer transparent, och i förlängningen mer tilltalande för gemene man.

Huruvida denna “kupp” är vettig eller inte lämnar jag därhän, men hur ärkebiskopens twittrande skall gå till verkar oklart i det aktuella fallet. Kanske ärkebiskopen skall göra det inom ramen för sin tjänst när han får sitt konto, eller på fritiden eftersom det är så roligt, eller så tilldelas denna uppgift en informatör som vet hur man spinner webben (och då går man miste om det personliga tilltalet)? Kanske kan kyrkans kommunikationsproblem lösas på andra sätt än att biskoparna själva twittrar? Och i och för sig handlade detta om att lyfta frågan om kyrkan i relation webben.

Nu finns ju ändå ett par biskopar på på Twitter och en strategi tycks vara under utarbetande för Svenska kyrkan centralt. Samtidigt är enskilda präster och lekfolk aktiva på bloggar och Twitter, och kyrkliga anhängare facebookar både som privatpersoner och i mer officiella roller (om man nu kan skilja på detta). Där finns också facebookgrupper för lokala föreningar och för Svenska kyrkan centralt – initiativ tagna (förmodar jag) både av privatpersoner och informationsavdelningar, och så vidare.

Den institutionaliserade kyrkligheten kan visserligen inte längre blunda inför det faktum att vi lever i en värld där kyrkans trosmonopol för länge sedan är borta, men är lösningen på problemet att kyrkan kommunicerar för lite? Man måste finnas med och synas i de sociala medierna, och det är kanske gott så, men det är knappast hela sanningen. Om man lyssnar till informatörerna tycks lösningen vara just att kommunicera mera och mer modernt. Att finnas på webben innebär givetvis inte automatiskt att det är öppenhet och relevans som kommuniceras.

Det mest intressanta i det här fallet är, tycker jag, frågan om vem som egentligen driver på utvecklingen i Svenska kyrkan, och i kyrkor och organisationer i övrigt. I dagsläget förstår många att det som händer i den digitala världen är viktigt, men alltför få med makt tycks förstå att relatera till denna nya tidsanda. Exempelvis är informatörerna betydligt bättre på detta. Samtidigt torde man ha olika intressen för ögonen.  #biskopsriot har verkligen blottlagt detta dilemma. Och som Sunnliden uttrycker det: “En informatör kan inte hoppas på bättre snurr kring en viktig fråga.” Uppenbarligen delade Kyrkokansliet inte den analysen.

Genom att twittra i ärkebiskopens namn (inklusive bild) och genom att skapa diskussion via sociala medier har processen skyndats på. Bra så, men det är också tydligt hur initiativ nu kan skapas på eget bevåg av informatörer och inom (och utanför) den egna organisationen. Huruvida det är en bra eller dålig utveckling beror på vem man frågar givetvis. Ett paradigmskifte har sannerligen inträffat.